Mor fyller år och grannarna är här och äter paj. Grannar som mest varit läskiga figurer i barndomen och som fortfarande har något otäckt över sig. Vissa såg barn som störande objekt, andra som en bra ursäkt att få skrämma skiten ur någon som inte vågade säga ifrån. Jag antar att jag var ett mycket ängsligt barn och väldigt rädd av mig. Många är fortfarande svåra att prata med. Jag blir osäker och vill helst springa och gömma mig. Som nu.

Hursomhelst. Det känns inte som att jag gett den här bloggen nog med uppmärksamhet, yyp någonsin så jag kan lika gärna göra det istället för att svara på dumma frågor om vad jag håller på med eller ska bli i framtiden. Folk häromkring förstår inte längre drömmar. Och speciellt inte dom som som innehåller något i stil med kultur. Det är som min gamla arbetsförmedlare här som skrattade mig rakt i ansiktet när jag sa att jag ville bli skådespelare. Det här sånna som han som jag vill sätta en kork i käften på och bevisa att jag är en talang. Att jag vet vad jag gör (oftast) och att jag vet att det krävs hårt jobb för att nå sina drömmar. Jag tänker inte sitta i min fotölj om 10 år och ångra mig. Om jag gör det så måste jag börja om igen tills jag lyckas. Jag är för biten av teatern, jag kan inte fly ifrån den riktigt än. Okej, jag kommer kanske inte stå på Dramaten men jag ska fanemej se till så att jag kommer så nära jag kan.

Nu är det ju inte direkt prestige jag är ute efter numera. Jag har kommit på att "bäst" är inget att sträva efter i den här branchen. Om man gör det så har man nog fått lite om bakfoten. Nej, det är berättelsen man berättar som är viktig. Den och ingen annan. Vad jag vill säga och varför och framför allt att folk får höra den, ta till sig den och låta sig beröras av den. Allt detta låter förstås en aning pretto men låt gå för det. Det stråtar jag i, bara man tror på det så är det bra.

Det är nog viktigt att jag skriver det här så jag kan läsa det lite då och då och komma ihåg vad det är som driver mig.

Egentligen vill jag nog begrava mig i mastodontprojekt. Äventyr. Få folk att förundras och agera

Jag är en sån drömmare. Hopplös romantiker. Klipp mig och skaffa mig ett jobb.

Förövrigt då.

Göteborg har blivit min stad nu lite påriktigt och jag tycker den är lagom stor. Det händer saker i den. Den lever. Gråter, skrattar och lever. den regnar för det mesta men är också ibland väldigt fin i solljus. Speciellt med utsikten ifrån våran lägenhet. Våran lägenhet ja. Den är mitt hem nu, jag känner det i varje ven. Jag skulle inte vilja flytta ifrån den på ett bra tag nu. Den börjar bli riktigt hemtrevlig. Man blir förvånad vad en matta kan göra. Snart måste få upp gardiner också och saker på väggarna. Trots att vi flyttade in februari så har vi inte haft tid att pynta lägenheten så mycket. Plus att vi kanske inte haft så mycket att pynta den med heller. Den är mysig i vilket fall som helst. Speciellt våran fina röda soffa. Snart kommer det nog en tv också. Kanske, jag ska inte sätta det i sten riktigt än. Har blivit lovad sådana förut och sen har det inte blivit något av det. Nåja, vi behöver en i alla fall. Så vi kan ha vårat Sagan om Ringen-marathon och valvaka med mera med mera.

Elin är min finaste vän. Jag älskar henne något bedrövligt. Såna här små semestrar utan henne är nästan outhärdliga. Vi har haft en bra sommar men vi tycker nog båda att det ska bli skönt med höst igen.

Målet är som sagt inställt på att jobba för att kunna ta oss till Kina. Det är skönt att ha ett långsiktigt mål.

Idag var det en audition som jag var inbjudet till på stadsteatern. jag kunde inte komma för att jag är här. Det var lite surt men å andra sidan så kanske det kan bli en till audition. Vi får se. Om det är menat att jag ska vara med så blir det en till, annars inte. Jag kommer inte gråta om det inte blir någon. Jag orkar inte bli besviken. Min väg till toppen har inga sår på armbågarna. Jag tar den långa vägen och förhoppningsvis kommer jag högst upp om inte så är det faktiskt resan som är det roliga.

Just nu vet jag inte vad som fattas. Kanske teatern, litegrann, men annars så finns nog utmaningen i höst i att jag måste söka jobb. det var länge sen och ska bli lite läskigt. Jag vet inte om jag kan något mer än att arbeta inom äldrevården. Vi får se. Jag har världens bästa vän som stöttar mig. Det känns tryggt.

Nu vill jag att grannarna går så jag kan se färdigt på Scrubs. Zach Braff är bäst.